emmajosefined.blogg.se

Då hade vi kanske kommit ur det med vänskapen i behåll. 

Jag känner mig besviken och fruktansvärt arg. När jag somnade igår kokade jag av ilska, men när jag vaknade imorse kände jag mig mest ledsen. Och jag känner mig fortfarande ledsen. Framförallt över att vi behandlar varandra som vi gör. Det är inte vi, så vad håller vi på med? Vi har väl aldrig behandlat varandra såhär, så varför gör vi det nu? 

Vi har varit vänner i många många år och även om jag är grymt arg och besviken på dig, och även om du gjort mig ledsen och fått mig att känna mig värdelös många gånger, så är du ändå du. Det har alltid varit speciellt med oss. Det sa du själv. Vi har alltid haft en speciell vänskap. Så varför kastar vi bort den? 

För att vi hamna i en situation som inte blev som det var tänkt? Ny mark, osäker mark? 

Men måste det verkligen innebära slutet för allt? 

Vad hände med glömma och gå vidare? Vad hände med prioriteringar? Att priotera en vänskap framför massa onödigt skit. 

Jag säger dessa orden till mig själv, lika mycket som till dig. Jag var delaktig i att vi förstörde vår vänskap och kastade bort den. Trampade på den gjorde vi nog också. 

Det kommer nog aldrig gå att reparera men jag har insett, genom att vara arg på dig och säga saker till dig samt genom att vara så ledsen som jag är idag, att jag bryr mig. Jag är tydligen inte så likgiltig som jag ville vara. Jag bryr mig om dig, jag önskar att du mår bra, jag önskar dig bara massa gott i livet och jag saknar dig. Jag saknar min vän. 

Jag tycker inte om att förlora människor som står mig varmt om hjärtat. 

Jag säger förlåt. Förlåt för mina fel, brister och mina hårda ord.