emmajosefined.blogg.se

Favoritdesigner By Malina 

Fullkomligt djupt och oändligt förälskad... 

En vacker dag... I min garderob.. 

Tänkte skaffa mig ett eget liv och ge fan i alla andras. 

✌🏽️

Jag tog en timmes morgonpromenad och i hörlurarna lyssnade jag på poden om "Alexandramannen" från P3.s dokumentärer. 

Över 10 år har gått och än idag ryser jag i hela kroppen när jag hör hans röst. Dem säger, i poden, att dem har förvrängt hans röst men jag och säkert alla dem andra hör den. Hör han, precis som han brukade låta. För mig var där ingen skillnad. Dem säger också att han i poden ska kallas för "A" och vid en intervju har man bytt ut hans namn till ett piip. Jag märker hur det gör mig irriterad och jag tänker: "alla vet redan vad han heter, så varför försöka skydda honom? Varför förtjänar han det?!" 

Ju längre in i poden jag kommer, desto mer irriterad blir jag. Min promenad är inte så trevlig längre. 

Imellanåt är det som att höra sina egna ord, sin egen berättelse och mycket kommer tillbaka till mig. Där var saker jag hade förträngt, små saker, som godislådan i bilen och solfjädern på väggen. Jag minns andra små detaljer. Jag minns soffan och de stora golvväxterna, restaurangen och var vi satt, första mötet när jag blev upphämtad. Jag skulle förmodligen kunna rita upp lägenheten i sömnen. 

Undra vad det är som gör att vissa saker fastnar medans andra lite lätt tynar bort. 

Framförallt så minns jag allt det andra. De stora delarna. Och jag minns åren efteråt. 

I poden berättar man att tjejerna har varit mellan 12-17 år gamla. Jag var 15. Man får höra utdrag från rättsalen och jag minns det som igår -"Jag är man nog att erkänna.." "Det är enkelt.." "Tjejerna får skylla sig själva.." "Jag är inte Alexandra.." Hans ord ekar i mitt huvud och tar mig tillbaka till den dagen. 

"Skylla sig själv.." Jag vet inte hur många gånger jag har sagt detta till mig själv och de psykologer jag har träffat. 

Fortfarande har jag svårt att inse att Nej Emma, du får inte skylla dig själv! Det är inte ditt fel! Det han gjorde var fel! Det är hans fel! 

När jag lyssnar på poden, på små utdrag från några av tjejerna, på journalistens ord, advokater och poliser, så får jag den här känslan och tanken igen; ingen kommer någonsin kunna förstå! 

Det kvittar hur mycket alla lyssnar på oss, på våra ord, våra berättelser och hur mycket alla än försöker, så kommer det aldrig att gå. Ni kommer aldrig att förstå. Det han gjorde, det var inte bara fysiskt utan även psykiskt och det är det som gör att ni aldrig kommer förstå fullt ut. Det är det som gör att jag alltid kommer skämmas. Att jag aldrig riktigt vill eller kan dela min berättelse fullt ut. Hur ska jag kunna förklara hur han manipulerade oss alla? När jag lyssnar på en av hans "vänners" berättelser i poden tänker jag ju själv: "hur jävla blåögd kan man bli? Hur kan du gå på det där?" Sen stannar jag upp och minns. Jag minns precis hur han va, hur han sa och berättade saker. Hur han fick dig att känna, att må, att tänka och tycka. Hur han fick dig precis dit han ville. 

Men en person som inte var där, som inte upplevde han, den personen minns inte detta och kommer också att tänka:"hur jävla blåögd kan man bli?" 

Jag uppskattar inte poden. Inte det minsta. Jag tycker den är helt värdelöst och speglar inte händelserna i den utsträckning det borde. Men det är klart, dem har tryckt ihop "händelser"för 52 olika tjejer på 1 1/2 timme. Tro fan det inte är bra! 

Man borde skitit i att göra en pod. Egentligen, vad är det att göra en pod om?! Och om man nu tvunget ska, kanske man borde lagt ner lite mer energi och hängivelse i den. Eller kanske jag bara är irriterad över allt som den väckte till liv... 

I vilket fall, i mitt fall, har jag kommit till: "Det hände och det var för jävligt. Du kan inte få det ogjort och du kommer aldrig glömma det, så lär dig leva med det!" 

Reaktionen ska absolut inte vara såhär. Jag trodde jag hade kommit överrens med mig själv. Tydligen inte. 

Nu blev det jobbigt. Det kommer för många tankar. Jag får ingen ordning. Hela kvällen har känts lustig och svår. Vad ska jag dra för slutsats? Behöver jag ens agera? 

Varför låter jag det påverka mig? Jag borde bara sluta tänka och göra vad som är bäst. Vad som känns bäst. 

Denna dagen har verkligen gått upp och ner. Precis som en måndag brukar göra. 

Jag vaknade på bästa sätt, på bästa plats, med bästa Han. 

Jag drog mig i sängen lite längre, som vanligt. Det är ju så himla svårt att gå upp. Både för att sängen är gudomligt skön men också för att han ligger kvar. 

Tanken är ju att jag ska lära mig äta havregrynsgröt. Nya kostschemat (som började idag, upptrappning fas 2) säger att jag ska äta gröt till frukost. Men fy fan!! Rent ut sagt! Jag tog två skedar sen slängde jag det. Det var något av det vidrigaste. Men (!!) skam den som ger sig. Imorgon gör vi ett nytt försök. Jag tror på att om man äter något tillräckligt ofta så lär man sig att tycka om det, iallafall att kunna äta det. 

Något väldigt positivt är att Fitnessguru är sjukt snabba med sina leveranser, vilket innebar att idag var deliveryday. 

Creatine, BCAA och fatburner tillsammans med lite annat smått och gott kom i ett fint paket till mig idag. 

Det är sånt, och nya träningskläder, som gör en extra taggad för gymmet. 

Så jag rusade hem, packade upp, laddade mina shakes med både det ena och det andra och njöt sedan av promenaden till gymmet. Det var ju sol och värme ute! 

Två timmar senare var jag klar med ett riktigt bra bröst och biceps pass. Det kändes helt underbart och jag var för första gången på länge nöjd med mitt pass. Jag pressade mig lite extra idag. Det ska jag göra varje dag. 

Dygnets timmar räcker inte till. När jag kom hem körde jag ett ryck av städning. Ett välbehövt ryck. Nu känns det nästan lite trevligt här hemma. Sen mat på det och dusch. Att krypa ner, nyduschad, i en renbäddad säng är nog något av det skönaste som finns! 

Nu har sista casein-shaken slinkit ner och det är dags för sömn. Klockan har blivit alldeles för mycket, den ringer 04.30 imorgon. Gäsp!

Jag hade tänkt skriva ett helt annat inlägg men det sket sig. Får bli imorgon. 

Godnatt! 

Jag har börjat inse att jag far och flänger runder väldigt mycket. Överallt och ingenstans. Jag har förmodligen också miljontals saker i huvudet eftersom jag även fortfarande lider av sömnbrist. Igår fick jag, eller rättare sagt gav jag mig själv ett tecken på att det kanske är dags att tagga ner. 

Jag kör mot rött ljus, rakt ut i en korsning, i full fart! What The F*uck?!?! 

Inte förrän jag ser mannen med barnvagnen gå över övergångsstället reagerar jag, "hmm, hur kan han ha grönt samtidigt som jag?!" 

Då slår det mig. Emma! Du körde mot rött. I samma tidpunkt som tanken slår mig, kommer en bil från vänster sida. Han tvärbromsar och där står jag mitt i korsningen, inser att jag faktiskt tittade på stoppljuset, såg att det var rött, men körde på ändå. 

Ja, jag blev lite rädd för mig själv. 

Dags att tagga ner! 

Idag är det torsdag och väderprognosen säger inget regn. Håller tummarna för det. Jag lyckades komma upp och invadera gymmet kl 05 imorse. Och denna gången hade jag det helt för mig själv. Körde rygg och triceps, tråkigaste jag vet och kanske därför det inte går så bra. Men jag gör det iallafall. 

Åker till Han ikväll för massa mys. Och massa skratt, som alla gånger förr. Helt lovely bara. Han gör mig sådär lite extra glad. 

Jag ringer och storgråter (skrämmer livet ur mormor) och får knappt fram ett ord. Lyckas få ur mig att där är en stor spindel i badrummet och frågar om morfar kan komma och ta den?! 

Ja, jag har fobi för spindlar! 

Knappt fem minuter senare knackar mormor och morfar på min dörr. Världens bästa mormor och morfar! 

Helgen sprang iväg, precis som jag önskade, men den var väldigt bra ändå. Jobbade kvällspass i fredags och var inte hemma förrän vid 22-tiden, efter tågförsening och tåg som var inställt. Ibland är det underbart att pendla! 

I vilket fall så var jag rastlös när jag kom hem så fick för mig att baka. Proteinkaka blev det och den blev faktiskt väldigt god. Tog med mig den till mamma på lördag morgon och åt den till frukost. Uppskattades av de flesta. 

Lördagen började dock betydligt tidigare än så. Tror jag var på gymmet vid 08 tiden och svettades. Fantastiskt när man har hela gymmet nästan helt för sig själv. 

Efter långfrukost åkte till husrenoveringen och hjälpte till. Jag målade väggar och tak i köket sen hittade jag en plats i solen. Underbara härliga soliga väder! 

Andreas, Sara och barnen var på besök så på kvällen grillade vi. Hemmagjorda biffar och massor av olika grönsaker. Alldeles för gott! 

Gjorde en fuling och hängde med Linda och Malin ut på nattliga äventyr. Skrattade gott även om klubbesöket inte riktigt höll måttet. Men, alltid kul att träffa folk. Eller? 

På söndagen åkte jag, mamma, Jonna och Lowa till väla. Min ekonomi ville inte alls åka men YOLO! tänket kom fram som vanligt. Denna gången överraskade jag faktiskt mig själv med endast ett inköp. Kunde blivit betydligt fler. 

Avslutade söndagen med ett gympass och matlagning för veckan. 

Sen, äntligen!! Var det måndag. 

Av någon anledning gick jag på helspänn hela dagen och hade sånt där lurigt pirr i kroppen. Jag längtade. Hela dagen. Kollade på klockan alldeles för ofta. 

Jag blev nervös. Jag brukar inte bli nervös. Det är inte riktigt min grej. Jag står inte för den biten. Men jag var väldigt nervös, förväntansfull. Jag vet inte varför jag var nervös men det mötte upp alla förväntningar. Han mötte upp alla förväntningar. Jag kände känslan som jag hoppades på att jag skulle känna. 

Han. Hans leende. Hans röst. Hans beröring. Hans mjuka läppar. 

Våra skratt. 

Jag hade saknat han mer än jag trodde. Mer än jag förstått. Jag tycker om han mer än jag trodde. Mer än jag förstått. 

Han. Som nu vill vara min. Vi är vi och ingen är lyckligare än jag. 

Är kär i kvalitetstid med mina vänner!! 


Bilden föreställer Natalia på väg att dränka sin sallad i dressing. 

Det är inte ofta jag längtar efter en måndag men denna måndagen har jag längtat väldigt mycket efter. 

Jag vaknade gladare än gladast men sen har den satt mig på prövningar under hela dagen. Jag har svurit över mycket men den har ändå inte kunnat rubba mitt humör. 

Någon som hade en mindre bra morgon/kväll var Jennifer. Kunde inte låta bli att skratta. 

2 veckors resultat

Vikt +-0 (ligger kvar på 51kg)

Lår -2cm

Rumpa -2cm

Mage -3cm

Midja -5cm

Arm +-0cm 

Benpasset tog tydligen ordentligt igår trots allt. Kan ju även vara intervallerna i trappan. Vilket som, kan knappt gå så ont jag har. Och magen ska vi knappt nämna. Det var längesen jag hade träningsvärk i magen, så jag fick väl allt på en gång. Få mig inte att skratta! 

Idag var det biceps och axlar på träningsschemat. Lätt ett av mina favoritpass! Fick igång det rätt bra idag men tror jag ska prova tyngre vikter nästa gång. Man kan ju alltid försöka iallafall. 

Började denna morgon med intervaller i trapporna. Skönt att lyckas komma upp och ut imorse. Jag mår så mycket bättre fysiskt och psykiskt när den sidan vinner morgondiskussionerna. 

Jag är helt snurrig på dagarna. Men till det bättre då jag inser att vi ligger en dag närmre helgen än vad jag tror. Tiptop på den! 

Sitter nu på tåget till jobbet och väntar på att solen ska komma fram. Slutar tidigt idag. Skönt! Sen direkt till gymmet för biceps och axlar. Jag älskar biceps och axlar! 

Du❤️ 

Så nu tackar jag för idag och längtar efter NOCCO PERSIKA!! 

Då hade vi kanske kommit ur det med vänskapen i behåll. 

Jag känner mig besviken och fruktansvärt arg. När jag somnade igår kokade jag av ilska, men när jag vaknade imorse kände jag mig mest ledsen. Och jag känner mig fortfarande ledsen. Framförallt över att vi behandlar varandra som vi gör. Det är inte vi, så vad håller vi på med? Vi har väl aldrig behandlat varandra såhär, så varför gör vi det nu? 

Vi har varit vänner i många många år och även om jag är grymt arg och besviken på dig, och även om du gjort mig ledsen och fått mig att känna mig värdelös många gånger, så är du ändå du. Det har alltid varit speciellt med oss. Det sa du själv. Vi har alltid haft en speciell vänskap. Så varför kastar vi bort den? 

För att vi hamna i en situation som inte blev som det var tänkt? Ny mark, osäker mark? 

Men måste det verkligen innebära slutet för allt? 

Vad hände med glömma och gå vidare? Vad hände med prioriteringar? Att priotera en vänskap framför massa onödigt skit. 

Jag säger dessa orden till mig själv, lika mycket som till dig. Jag var delaktig i att vi förstörde vår vänskap och kastade bort den. Trampade på den gjorde vi nog också. 

Det kommer nog aldrig gå att reparera men jag har insett, genom att vara arg på dig och säga saker till dig samt genom att vara så ledsen som jag är idag, att jag bryr mig. Jag är tydligen inte så likgiltig som jag ville vara. Jag bryr mig om dig, jag önskar att du mår bra, jag önskar dig bara massa gott i livet och jag saknar dig. Jag saknar min vän. 

Jag tycker inte om att förlora människor som står mig varmt om hjärtat. 

Jag säger förlåt. Förlåt för mina fel, brister och mina hårda ord. 

Körde ju intervallerna imorse. Så grymt kul så tror det blir en runda innan jobbet imorgon. 

Var på powerwalk med Felicia. Perfekt väder för en promenad idag. 

Sen åt jag mig mätt på mandlar. Det är som en drog, kan inte sluta äta dem när jag väl börjat. Så grymt gott! 

Så det fick bli en vända till gymmet också. Körde bara mage, i typ 45 minuter. Kötta! Kötta! Kötta! 

Har nyss avnjutit hallonkvarg med blåbär och hallon i till criminal minds. Lovely! 

Vilken energikälla det är! 

Idag har jag (äntligen!!!) fått träffa och ha kvalitetstid med min ena kärlek! Vad skulle jag gjort utan henne och stunderna med henne? Världens bästa vän, i alla lägen! 

Helgen har i övrigt bestått av jobb, grill, träning, kaffe, mat, bloggläsning och häng med familjen och vänner. En toppenhelg helt enkelt! 

Men ja, jag saknar Dig! 

Vägde in mig häromdagen på 51kg. Har gått upp från 48,9kg senaste månaden och i detta fallet är det väl positivt. Men vill nog försöka hålla mig här, viktmässigt. 

Mätte inte om mig denna gång. Får se om jag gör det nästa vecka.  

Känner att jag är på rätt väg. Kroppen orkar mer, längre och tyngre. Jag har det lite kämpigt med kosten, pendlar väldigt mycket men även det blir bättre. Har nu slutat helt med godis, socker, skräpmat och allt annat skit. En "ätardag" består numera istället, framförallt, av större portioner och fler portioner. I stort sett ett större intag av det jag annars äter.  Unnar mig nötter om jag är sugen. Än så länge går det bra och jag tror detta kommer funka för mig. En vecka till, på detta ganska extrema underskottet, sen är det ökning av protein som gäller. Ska bland annat äntligen få njuta av mitt caseinpulver med smak av cookie dough!! Har provsmakat och den är helt ljuvlig! 

Har fått dille på PETTER. Lyssnade på han hela morgonen och upptäckte många sköna låtar. KING 

Hade ett härligt samtal med Jennifer igår. Alltid lika roligt att höra om hennes tillvaro och allt som händer där borta. Jag blev, såklart, utfrågade om Han. Saknar henne sjukt mycket här hemma!

Imorse hade vi vår dagliga snapstund och vi fann en ny nivå på vår relation. Hon är numera min Person som kan fixa saker. "The shit" så att säga. #GangstaH  på den! 

Har äntligen slutat jobba. Älmhults station kryllar av alkisar. Är det a-lagarnas dag idag eller?! 

Pluggar in PETTER i öronen och försöker ignorera när dem pratar med mig. 

Löpning eller gym löpning eller gym löpning eller gym 

Detta är inte jag. Det var jag, men jag vill inte va sån igen. Jag vill inte ge hela mig själv för att sen känna att det var förgäves. Jag vill inte prioritera om , när jag inte vet om det är värt det. Jag är nog inte redo för detta. Eller jo, jag är nog redo på ett sätt. Det handlar nog mer om vad jag vill och inte vill. 

Jag orkar bara inte tänka och undra en massa. Jag orkar heller inte ta diskussioner för jag är själv osäker på vad jag hade svarat på mina egna frågor. Jag vet helt enkelt inte. Det hade varit lätt om det inte hade kretsat i mina tankar konstant. Då hade det varit lätt. 

Det här med att inte veta. Det går mig på nerverna. Jag hatar att inte veta. Så funderar man en massa men får ändå inga svar. Så varför i helvete funderar man ens? 

Jag känner att jag försöker. Men det räcker inte? 

Varför försöker jag? 

Nej, skiter i detta nu! 

Godnatt. 

Långfredagen är här och jag hoppas den blir väldigt, väldigt lång. Dags för jobb imorgon igen ju. 

Godmorgon!

Solen skiner och jag är glad. Finns nog inget som ger mig så mycket energi och livsglädje som sol och värme. Fullkomligt älskar det och vad det gör med mig. 

Gårdagen började ju lite lustigt. Vaknade strax innan kl 04.00. Kropp och knopp bestämde sig tydligen för att absolut inte somna om. Åt lite frukost i sängen i väntan på att mormor skulle vakna och sen hade vi kaffedate! Det var ett tag sen och jag har saknat våra mysiga kaffestunder, så det kallar jag kvalitetstid. 

Någon hade tydligen varit snäll (ja det är samma princip på påsk som på jul) så jag sprang ner på stan och fixade ihop ett påskägg. Hade ju även blivit tillsagd att ta hand om Han igår, då han är sjuk, så det var kanske lite därför också. Och alla vet ju hur killar är när dem är sjuka. Känner att jag inte behöver skriva mer om det. 

Det blev en lugn gårdag med tv-tittande, film, besök, motorcykelspan, halvt misslyckade matlagning (bättre lycka nästa gång!), nya bedrifter och tydligen kräng. Somnade som en stock vid 00.30 -tiden för att sen vakna upp till denna fantastiska morgon. 

Efter en kaffe i solen, sitter jag nu på tåget mot Malmö. Hoppas på att IKEA-besöket går fort så jag hinner ut i solen lite till. Förhoppningsvis på en löprunda och kanske lite grill hos föräldrarna ikväll. Håller tummarna! 

Puss. 

Har ätit hallonkvarg med blåbär i sängen och skrattat åt Ellen. Har skickat morgonsms till mormor om en kaffedate. Inväntar svar. På tal om älskade underbara mormor, hon bjöd på en duckface snap igår. Älskar det! Älskar mormor! 

Kroppen är mörbultad idag. Det känns ordentligt. Det ska kännas. Vilodag! 

Ska försöka njuta av två lediga dagar nu. Slappna av och vila upp mig. Hämta energi. Iallafall idag, imorgon blir det IKEA med lillebror. 

Känner mig rätt okej fram tills jag sätter mig på tåget till jobbet. Tröttheten slår på, humöret sjunker, känner mig väldigt obekväm. Kommer in på jobbet och märker direkt att idag blir det tufft. Börjar med att snäsa av min fantastiska underbara kollega, pluggar in hörlurarna för att få va ifred, hinkar kaffe, tuggar tuggummi konstant, tårarna kommer, tårarna går. Är yr, spyfärdig och trött. Engagemanget är i botten. 

Jag hatar när jag inte presterar på topp. Ångesten kommer. Har för mycket att göra. Var ska jag börja? Det leder till att allt blir skit. Jag vill dela mig i flertalet bitar och va på fler ställen samtidigt. Göra fler saker samtidigt. Kan vi stanna tiden? 

Imorgon är jag ledig. Skulle jobbat men fick ta ledigt. Ångest? Ja! 

Kommer jag kunna slappna av? Vila och hämta energi? Så många frågor, inte ett enda svar. 

Jag ska jobba i helgen igen. Jag borde jobba imorgon. Fan! Den konstanta dialogen som förs i mitt huvud tär på mig. Kan man vara för engagerad? 

Första april är här. Det är sjukt vad tiden går fort. Känns som det nyss var jul. Blev lite sugen på glögg igår när snön föll utanför fönstret i Älmhult. Blev ganska fort avvisad av Nate the great som började locka med sommar, sol och strand. Helt plötsligt var glöggen ersatt av paraplydrinkar. 

Jag behöver semester. Typ, jättemycket!  En billig sista-minuten bara för att komma iväg lite. För att få en paus från livet. Ligga på en strand hela dagen och inte göra ett dugg. Inte bry mig om nåt, inte ha några tider att passa eller några måsten. Att bara va, det längtar jag efter. 

Det senaste året har varit tungt och sprungit fram i ett. Det har hänt mycket och jag har gasat på för fullt och aldrig stannat upp för en paus. Jag känner hur det är på väg att komma ifatt mig nu. Verkligheten.