Jag önskar att jag bara kunde dra nu, att allt var klart och jag kunde flytta nu. Jag vill inte vänta, har ingen lust till det, har ingen ork till det. Varför har jag inte tagit tag i detta tidigare?
Det är inte bara ångest över att man ska börja jobba imorgon igen, utan det är ångest över det mesta. Jag hatar ångest!
Det är därför jag inte alltid svarar, därför jag inte hör av mig. Jag känner bara låt mig va!
Jag försöker tänka ut ett sätt att stå ut men jag inser att den största ångesten ligger över mig själv.
Jag kommer inte undan mig själv, jag kan inte fly från mig själv så.. Jag måste hitta tillbaka till mig själv. Till den jag trivdes med. Jag vill tillbaka till min lilla bubbla där jag gjorde saker på mitt sätt, där jag levde på mitt sätt. Jag trivdes där. Jag närmade mig. Jag var på väg att tycka om mig själv. Nu, nu har jag gått tillbaka flertalet steg och jag måste nästan börja om. Det är tungt och svårt. Jag slåss med tankarna på hur jag ska göra. Jag är en "antingen-eller" människa. Det finns inget mellanting och det är just Det som gör det så svårt.
Jag vill omge mig med folk som accepeterar, behöver inte förstå, men accepterar mitt sätt som jag valt att leva. Gör man inte det, klarar jag mig bättre utan.
Jag vill ha folk i min närhet som inspirerar mig och som motiverar mig. Jag vill kunna inspirera och motivera dem. Människor som gör mig glad och som delar mina skratt.
Vi får gärna vara olika men accepterar jag din levnadsstil så förväntar jag mig att du accepterar min och inte försöker ändra på den.
Jag har ett mål som jag vill nå, både fysiskt och psykiskt. Det är min högsta prio, det är det viktigaste för mig. Jag kommer inte låta någon, oavsett vem du är, få rubba min plan eller ändra mitt mål.
Det kommer vara tufft och svårt. Det kommer vara ensamt och skittråkigt imellanåt. Men jag är villig att ta det för det kommer vara värt det, både under vägens gång men också i slutändan.
Detta är mitt liv och jag tänker leva det som Jag vill.
