emmajosefined.blogg.se

2015.04.23

Kategori: Allmänt


Efter en helvetesnatt med extremt lite och dålig sömn vaknade jag på min destruktiva sida. Jag tycker inte om den sidan men jag har blivit bättre på att hantera den och kanske acceptera den. 
Jag tog en timmes morgonpromenad och i hörlurarna lyssnade jag på poden om "Alexandramannen" från P3.s dokumentärer. 
Över 10 år har gått och än idag ryser jag i hela kroppen när jag hör hans röst. Dem säger, i poden, att dem har förvrängt hans röst men jag och säkert alla dem andra hör den. Hör han, precis som han brukade låta. För mig var där ingen skillnad. Dem säger också att han i poden ska kallas för "A" och vid en intervju har man bytt ut hans namn till ett piip. Jag märker hur det gör mig irriterad och jag tänker: "alla vet redan vad han heter, så varför försöka skydda honom? Varför förtjänar han det?!" 
Ju längre in i poden jag kommer, desto mer irriterad blir jag. Min promenad är inte så trevlig längre. 
Imellanåt är det som att höra sina egna ord, sin egen berättelse och mycket kommer tillbaka till mig. Där var saker jag hade förträngt, små saker, som godislådan i bilen och solfjädern på väggen. Jag minns andra små detaljer. Jag minns soffan och de stora golvväxterna, restaurangen och var vi satt, första mötet när jag blev upphämtad. Jag skulle förmodligen kunna rita upp lägenheten i sömnen. 
Undra vad det är som gör att vissa saker fastnar medans andra lite lätt tynar bort. 
Framförallt så minns jag allt det andra. De stora delarna. Och jag minns åren efteråt. 
I poden berättar man att tjejerna har varit mellan 12-17 år gamla. Jag var 15. Man får höra utdrag från rättsalen och jag minns det som igår -"Jag är man nog att erkänna.." "Det är enkelt.." "Tjejerna får skylla sig själva.." "Jag är inte Alexandra.." Hans ord ekar i mitt huvud och tar mig tillbaka till den dagen. 
"Skylla sig själv.." Jag vet inte hur många gånger jag har sagt detta till mig själv och de psykologer jag har träffat. 
Fortfarande har jag svårt att inse att Nej Emma, du får inte skylla dig själv! Det är inte ditt fel! Det han gjorde var fel! Det är hans fel! 
När jag lyssnar på poden, på små utdrag från några av tjejerna, på journalistens ord, advokater och poliser, så får jag den här känslan och tanken igen; ingen kommer någonsin kunna förstå! 
Det kvittar hur mycket alla lyssnar på oss, på våra ord, våra berättelser och hur mycket alla än försöker, så kommer det aldrig att gå. Ni kommer aldrig att förstå. Det han gjorde, det var inte bara fysiskt utan även psykiskt och det är det som gör att ni aldrig kommer förstå fullt ut. Det är det som gör att jag alltid kommer skämmas. Att jag aldrig riktigt vill eller kan dela min berättelse fullt ut. Hur ska jag kunna förklara hur han manipulerade oss alla? När jag lyssnar på en av hans "vänners" berättelser i poden tänker jag ju själv: "hur jävla blåögd kan man bli? Hur kan du gå på det där?" Sen stannar jag upp och minns. Jag minns precis hur han va, hur han sa och berättade saker. Hur han fick dig att känna, att må, att tänka och tycka. Hur han fick dig precis dit han ville. 
Men en person som inte var där, som inte upplevde han, den personen minns inte detta och kommer också att tänka:"hur jävla blåögd kan man bli?" 
Jag uppskattar inte poden. Inte det minsta. Jag tycker den är helt värdelöst och speglar inte händelserna i den utsträckning det borde. Men det är klart, dem har tryckt ihop "händelser"för 52 olika tjejer på 1 1/2 timme. Tro fan det inte är bra! 
Man borde skitit i att göra en pod. Egentligen, vad är det att göra en pod om?! Och om man nu tvunget ska, kanske man borde lagt ner lite mer energi och hängivelse i den. Eller kanske jag bara är irriterad över allt som den väckte till liv... 

I vilket fall, i mitt fall, har jag kommit till: "Det hände och det var för jävligt. Du kan inte få det ogjort och du kommer aldrig glömma det, så lär dig leva med det!" 

Kommentarer


Kommentera inlägget här: